Utmattningssyndrom och paniksyndrom är två diagnostiska tillstånd som ofta betraktas som separata i klinisk praxis, men i själva verket uppvisar en betydande grad av samsjuklighet (även kallad för komorbiditet på fackspråk).
Båda tillstånden präglas av en överaktivering av kroppens stressystem, och de kan både överlappa och förstärka varandra, vilket gör det kliniskt utmanande att skilja mellan dem utan en noggrann psykologisk bedömning.
Utmattningssyndrom kännetecknas av långvarig fysisk och psykisk trötthet, kognitiva svårigheter, sömnstörningar och en ökad känslighet för stress efter en period av överbelastning (Socialstyrelsen, 2024). Paniksyndrom å andra sidan definieras av återkommande panikattacker som kommer oväntat och inte är begränsade till specifika triggers. Dessa attacker är ofta förknippade med en stark rädsla för kroppsliga sensationer, såsom hjärtklappning, yrsel och kvävningskänslor (APA, 2013).
Flera studier har belyst det kliniskt relevanta sambandet mellan de två tillstånden. Till exempel visar en studie av Wurm et al. (2021) att individer med utmattningssyndrom i betydligt högre grad än normalpopulationen rapporterar symtom på panikångest. Studien fann att panikattacker förekom hos upp till 30 % av personer med stressrelaterad utmattning, vilket pekar på ett tydligt överlapp mellan syndromen. Detta kan delvis förklaras av att båda tillstånden är förknippade med ökad interoceptiv känslighet – det vill säga en förhöjd uppmärksamhet på kroppsliga signaler som sedan tolkas som hotfulla (Paulus & Stein, 2019).
Denna hypervaksamhet på kroppsliga symtom är ett centralt inslag i både paniksyndrom och utmattningssyndrom. En individ som lever under långvarig stress utan tillräcklig återhämtning, som ofta är fallet vid utmattningssyndrom, riskerar att hamna i ett tillstånd av konstant fysiologisk aktivering. När kroppen befinner sig i detta tillstånd kan små kroppsliga förändringar – som ökad puls, svettningar eller andningsförändringar – upplevas som hotfulla och trigga panikreaktioner. Möjligen kan vi i viss mån tala om hur en biologisk sårbarhet i kombination med katastroftolkningar skapar en grogrund för panikattacker, vilket kan leda till en diagnostisk och terapeutisk komplexitet.
Studier av Lange och kollegor (2020) visar att upplevelsen av förlorad kontroll över det egna tillståndet – ett vanligt fenomen vid både panikattacker och utmattning – ofta leder till undvikandebeteenden. Dessa beteenden riskerar i sin tur att cementera tillstånden och förhindra återhämtning. Att undvika sociala sammanhang, arbetsmiljöer eller platser som påminner om tidigare panikattacker bidrar till en snävare livsram, vilket ytterligare förvärrar både det psykiska och funktionella lidandet.
En professionell bedömning av individens specifika omständigheter är nödvändig
Det är därför avgörande att professionella behandlare inte enbart fokuserar på de mest framträdande symtomen, utan genomför en grundlig psykologisk bedömning där både utmattnings- och ångestkomponenter beaktas. En person som söker vård för trötthet, sömnsvårigheter och kognitiva besvär kan i själva verket bära på ett dolt paniksyndrom, där paniken tar sig uttryck i en stark rädsla för fysisk eller mental kollaps – något som ofta tolkas som utmattning.
Samsjukligheten mellan utmattningssyndrom och paniksyndrom har också implikationer för behandling. Medan KBT är effektiv för båda tillstånden, skiljer sig de centrala interventionerna något. Vid paniksyndrom krävs ofta interoceptiv exponering för att minska rädslan för kroppsliga sensationer, medan utmattningssyndrom i högre grad kräver arbetet med aktivitetsbalans och återhämtningsstrategier. När båda tillstånden föreligger samtidigt måste behandlingen anpassas för att ta hänsyn till båda dimensionerna.
En betydande samband
Sammantaget visar forskningen att det finns ett starkt, empiriskt belagt samband mellan paniksyndrom och utmattningssyndrom, och att detta samband förutsätter att vårdgivare gör noggranna diagnostiska överväganden. Det handlar inte bara om att välja rätt behandling, utan också om att förstå det unika mönster av symtom, undvikande och upplevd hjälplöshet som varje individ bär på. Samsjukligheten mellan tillstånden visar också på vikten av att inte fastna i en förenklad symtombild, utan att se till hela individens psykologiska och kroppsliga erfarenhet.
Referenser
Lange, C. A., Schäfer, S. K., Franz, M., & Maercker, A. (2020). Shared mechanisms in stress-related mental disorders: A network analysis. Journal of Affective Disorders, 276, 1002–1009. https://doi.org/10.1016/j.jad.2020.07.099
Paulus, M. P., & Stein, M. B. (2019). Interoception and anxiety: Clinical, cognitive, and neurobiological dimensions. Nature Reviews Neuroscience, 20(10), 593–603. https://doi.org/10.1038/s41583-019-0211-9
Wurm, M., von Känel, R., Schnyder, U., & Ehlert, U. (2021). Stress-related exhaustion and panic disorder: The role of interoceptive fear and stress reactivity. Frontiers in Psychology, 12*, 654293. https://doi.org/10.3389/fpsyg.2021.654293
